Arbetsnarkomaner och filmmissbrukare – en lönsam symbios på upphällningen?

Ju mer jag försöker fly från mina arbetsuppgifter desto mer söker jag mig till filmer och tv-serier där alla jobbar hårt som satan. Jag vill se dem verkligen göra sitt yttersta, riskera liv och hälsa och relationer, för att förverkliga sin potential. Det spelar ingen roll om potentialen är stor konstnär, revolutionär hjälte, passionerad åklagare eller massmördande kartelledare. När jag ser svetten lacka i deras pannor och känner deras målmedvetna besatthet eller stoiska pliktkänsla får jag tillfällig respit från vetskapen om att mitt eget arbete ligger ogjort, och kommer att göra det hur många gånger jag än ser journalister prata som kulsprutor i Det ligger i blodet (1940) och göra scoop i Alla presidentens män (1976) eller följer Ray Liottas långa, kokainstinna vansinnesfärd när han under dödshot försöker dra ihop trådarna som make, mafioso och polisinformatör i Maffiabröder (1990). 

Egentligen behöver den intensiva känslan av hårt arbete inte ens alltid komma från filmens ämne. Även en film som handlar om kärlekstrassel, drogfester eller engelsk överklass vid förra sekelskiftet kan fungera som ställföreträdande arbetshäst och skapa en känsla av att något viktigt blir utfört. Den egentliga förutsättningen är inte ämnet utan rytmen och pulsen. Kanske också att de som har gjort filmen har jobbat hårt och industriellt med tidspress, ångest och krav på att underhålla.

Där har Hollywoodfilmen (om det begreppet fortfarande har någon mening, här betyder det ungefär storstudiofilm eller film producerad med krav på att slå kommersiellt) en fördel. I den amerikanska filmindustrin jobbar man dygnet runt, försummar sina familjer, går igenom otaliga skilsmässor, ligger med sina medarbetare (de enda man hinner träffa), allt för att pumpa ut filmer som inte sällan ska handla om motsatsen: Att kärlek, familj och ett rent samvete är viktigare än jobb, pengar och status. 

Ambitionen, nikotinet, koffeinet och desperationen som pulserar genom producenternas och kreatörernas ådror ligger kvar som en kemisk undertext och det är den, snarare än det lyckliga slutet, som följer med oss ut ur biografen och får allt att spraka. Den sentimentala avrundningen har vi för länge sedan lärt oss att ignorera. Vi vet vad som gäller: arbete är allt. 

Att filmskapande är ett så pass tungt arbete som både kostar och genererar mycket pengar, att det involverar inte bara hjärna och konstnärlighet utan också teknik, kroppsarbete och ekonomisk planering, är kanske en av orsakerna till att det unga mediet så alldeles omedelbart smälte ihop med den amerikanska folksjälen. Och att det tidigt blev arbetarklassens favoritkonstart – åtminstone så länge även en låginkomsttagare hade råd att ta sin dejt på ”a dinner and a movie”.

Film dundrar och osar som en riktig fabrik. Det är en konstart som även den kulturskeptiske kan respektera. Man behöver inte ens kalla den en konstart. Call it a business! Att representanter för de andra konstarterna ofta ser ner på filmen gör saken ännu bättre: då är man en underdog. Att vara underdog och samtidigt omsätta en satans massa stålar passar den amerikanska identiteten som hand i handske. 

”Jag borde sluta jobba men jag kan inte”, är en klassisk, nernött kliché i film och tv som fortfarande fungerar. Snuten som inte kan låta bli att dra i en liten ledtråd trots att det kommer få hela bygget att rasa och karriären att gå i stöpet. Den högprofessionella som förbjuds att arbeta för sitt höga blodtrycks skull, men likförbannat är uppe och skriver eller uppfinner eller rotar i arkiv så fort sköterskan/barnen/hustrun vänder ryggen till. 

Kärnfamiljen, som måste hyllas av moraliska och samhällsformande skäl, är ju i själva verket ett hinder för en ekonomi som bygger på arbetsnarkomani. Familjen är det första som kommer i kläm när ”a man’s got to do what a man’s got to do”, men även för detta dilemma finns en Hollywoodsk standardlösning: Man låter helt enkelt en familjemedlem sväva i livsfara mot slutet så att hjälten, genom att rädda sitt barn, lever upp till de två egentligen helt oförenliga idealen samtidigt: maniskt arbete och harmoniskt familjeliv.

Genom att vända på steken och göra arbetet till förbjuden frukt –”Jag borde sluta jobba men jag kan inte”– snarare än ett själsdödande fängelse, håller man arbetsmoralen uppe utan att tulla på publikens så lukrativa dragning till synden och faran. Det är säkert inte alltid en medveten strategi, snarare en biprodukt av filmskaparnas förhållningssätt till sitt eget arbete och något man helt enkelt har märkt att det "funkar".

Med de här verktygen kan man få i stort sett alla yrken att framstå som spännande och kreativa, med omöjliga utmaningar, komplexa moraliska dilemman och en känsla av nästan gudomlig intervention när allt till slut faller på plats; när sjuksköterskan, brevbäraren, journalisten eller soldaten i sista ögonblicket kommer springande med den livsavgörande pusselbit som gör världen hel igen.

Det är, som många har konstaterat, sällan fabriksarbete som genererar den här typen av energi. Rökpauser med plasthätta på huvudet, strejker, uppror, arbetsolyckor, där ligger det drama. Men ett väl utfört arbete vid ett löpande band är svårare att fylla med yrkesstolthet och besatthet.

En mer hantverksmässig förklaring är att film får liv av kontraster och metaforer. Det löpande bandet kan vara hur intressant som helst om det är malplacé. Om det till exempel är kokain eller metamfetamin som tillverkas och förpackas av tanterna i plastmössor så får man genast mer aktion i bilden. Eller om en mytisk eller fantiserad varelse som Willy Wonka eller Jultomten använder sig av industriella metoder. 

När behovet av verklighetsflykt inte är lika starkt, när det inte finns lika mycket inaktivitet att förtränga är jag, och sannolikt många med mig, mer mottaglig för filmer som försöker förhålla sig på ett ärligare och mindre idealiserat sätt till den mänskliga existensen.  

Sanningen är ju att de flesta inte löser komplicerade fall, inte gör revolutionerande upptäckter och inte hindrar världskrig från att bryta ut när de går till jobbet. De allra flesta, även personer i höga positioner, är bara lydiga kuggar som både ska passa in i ett stort maskineri – företaget, samhället – och driva det lilla, familjemaskineriet som måste matas med näring, utbildning och helst även kärlek. 

Man kan, som Aki Kaurismäki, närma sig den sanningen med en hårdkokt nostalgi, där själva den rakryggade arbetsmoralen, mannen med kepsen, ciggen och de kärnfulla replikerna lever vidare. Som på trots mot att samhället inte längre uppmuntrar till vare sig hårt arbete eller hederlighet.

I Ken Loachs tidiga filmer – framför allt Kes – Falken (1969) och Family Life (1971), är fienden den kvarn som ner unga människor till lydiga arbetare. Bara några år senare, när de själs- och kroppsnedbrytande gruvorna lades ner, fackföreningarna splittrades och inga nya jobb tillkom, följde han lika passionerat arbetarnas kamp för att få tillbaka dem.

Det faktiska arbetets banalitet och brist på mening står i bjärt kontrast till dramatiken kring att ha eller inte ha detta jobb. Överlevnad, äktenskap, trygghet, status, samhörighet: allt står på spel när man inte har ett arbete att gå till.  

Därmed får de meningslösa rörelserna man utför under arbetet – vare sig det handlar om att sortera sopor, flytta papper och pengar eller övervaka att andra utför dessa rörelser korrekt – en magisk kvalitet. Kanske just därför att de är obegripliga. Man vet inte vad meningen är, men man vet att den dag man slutar, får sparken, inte släpps in på marknaden, så försvinner allt som har omedelbar och begriplig mening, såsom mat, säng, trygghet, samhällstillhörighet.

Arbetet blir en rit, innehållslös i sig, men med magiska verkningar.

Ett sätt att fånga den magin är att beskriva frånvaron – eller fantomsmärtan – av den. På 2000-talet gjordes åtminstone tre filmer om familjefäder som förlorar jobbet, men inte berättar det för sin familj. De fortsätter att ta sin portfölj och gå hemifrån på morgonen och komma hem till middagen på kvällen. Som om de genom att fortsätta att utföra vissa av rörelserna på något sätt kan besvärja situationen. Två franska filmer, Laurent Cantets Time Out (2001) och Nicole Garcias Motståndaren (2002) byggde på ett verkligt sådant fall som slutade med att mannen i fråga hade ihjäl hela sin familj.

I Kiyoshi Kurosawas Tokyo Sonata (2008) är effekterna mer dubbeltydiga. Pappans stora lögn får den synbara familjelyckan att sakta vittra sönder tills var och en av familjemedlemmarna drivs ut i en egen omloppsbana. Till en början planlös, sedan alltmer destruktiv och farlig. Men så småningom, när krisen inte längre går att dölja, förskjuts något i dynamiken. Misslyckandet befriar dem från det totalitära system som familjeförsörjaren upprätthöll. Hans auktoritet som familjefar är bruten. Kugghjulet knäcks och nya möjligheter öppnar sig.  

”We used to make shit in this country”, säger fackföreningsledaren Frank Sobotka i HBO-serien The Wire (2002–2008) efter att han blivit avslöjad för korruption. Snarlika repliker förekommer i många filmer och den som uttalar dem uppfattas automatiskt som en sympatisk person, någon i stil med Martin Sheens pappafigur i Wall Street (1987), den hederliga arbetaren vars värld går under i den postindustriella ekonomins luftaffärer. Någon som förstår att människan behöver skapa något verkligt för att ge mening åt sin existens. Att den fria marknadens globaliserade värld har blivit för abstrakt för en hederlig arbetare.

Nu är det Donald Trump som sätter ord på det sentimentet och vill blåsa nytt liv i tillverkningsindustrin, och plötsligt drar även senkapitalismens mest hårdföra kritiker öronen åt sig. I propagandistiska skämtfilmsnuttar på Tiktok sitter feta amerikaner inklämda i låglönefabriker av asiatisk modell och fumlar med symaskinerna. Det är för sent! Ni är för korrumperade och feta! verkar filmerna signalera.

Presidentens forna BFF Elon Musk vaknar upp ur sin hallucinogena MAGA-tripp och försöker dra i nödbromsen: Vi kan inte vrida tillbaka klockan. Det visste han för bara ett tiotal år sedan, när han hävdade att robotar borde ersätta allt arbete traditionellt utfört av arbetarklassen och att ”folket” istället skulle få medborgarlön och göra vad de ville på dagarna. 

Förmår vi skapa mening utan arbete? I Kuwait, där medborgarlön delas ut i utbyte mot att man sitter av åtta timmar på en fejkarbetsplats, börjar en sådan ”kontorsarbetare”, intervjuad i Erik Gandinis dokumentär After Work (2023), gradvis röra sig mot ett religiöst uppvaknande/insomnande. Om man ändå ska utföra riter och rörelser utan tydlig mening kanske de som överlevt i hundratals år och är sanktionerade av Gud ha större chans att återupprätta magin, även om konsekvenserna kan bli förödande? 

I Ken Loachs senaste och kanske sista film The Old Oak (2023) återskapar huvudpersonen den gamla fackföreningstidens samhörighetskänsla med matlag där även de nya, misstänkliggjorda flyktingarna bjuds in. Ingen tror väl att den lilla industriorten kommer att komma på fötter igen, men så länge det finns gemenskap finns det hopp. Tillsammans kanske de kan hitta nya sätt att skapa mening.

I Tokyo Sonata, efter att den äldsta sonens meningssökande fört honom till kriget och pappan och mamman kommit tillbaka från varsina resor till underjorden, visar det sig att yngsta sonen är underbarn, inom något så meningslöst som musik. Det blir han som rundar av berättelsen och helar såren med en pianokonsert som får tårarna att rinna. 

En gång i tiden var överskottsenergin i de arbetsnarkomaniska storstudiofilmerna både ett levande uttryck för tillståndet i samhället och motiverad som propaganda: Det finns ingen tid för cirkadisk rytm när en nation ska byggas, förmögenheter skapas, skyskrapor resas. Dessutom konsumerades filmerna på biograf där man kunde skratta eller gråta av sig spänningarna tillsammans med andra i samma båt, på väg mot samma storslagna mål och utsatta för samma brutala stress.

Men nu? Bland låginkomsttagare har inte mycket förändrats, de håller sig fortfarande med multipla jobb för att överleva. Bland kriminella och i toppen av samhället råder samma hektiska tempo. Men jag, halvlyckad och halvtrygg, är konsumenten; det är jag som stirrar fascinerat på deras överaktiva liv. Jag gör som Kiyoshi Kurosawas familjefar, håller fast vid arbetsspöket, vid illusionen av delaktighet i det strävsamma samhället. 

Är det verkligen arbete vi vill ha till varje tänkbart pris? Om utvecklingen går framåt istället för bakåt, så kommer allt färre ha ett (om den går bakåt får vi tillbaka gruvorna. Hurra!). Hittar vi inget nytt spår är vi snart en hel legion av små adrenalinstinna spöken som utför samma gamla rörelser trots att de inte längre ger oss vare sig mat eller tak över huvudet.

Det kan nog göra sig bra på film.

Kerstin Gezelius